Känner att jag har återhämtat mig tillräckligt för att börja blogga igen..

Har ju varit väldigt stressad på sista tiden, och kände att jag inte skulle kunna hålla masken mycket längre till. Men i fredags hände en grej, och allt bara blev för mycket. Min lillebror åkte in på sjukhuset och det visade sig att han har fått diabetes. Han hade gått ner väldigt mycket i vikt (eftersom när bukspottkörteln slutar producera insulin (som för i övrigt behövs för att omvandla maten till energi som går ut till musklerna) så börjar kroppen istället ta ifrån de lagrade fettet, och då förlorar man vik, och blir väldigt trött). Eftersom vi ser honom varje dag är det svårt att märka hur mycket han har "förändrats" men vi hade ju märkt att han hade blivit magrare och så. Men det var inte förens i torsdags han blev riktigt sjuk. Han är på bättringsvägen nu, men är fortfarande väldigt svag, och kommer ju behöva ta insulin varje dag. Det var väldigt otäckt att se, och för mig blev det verkligen "droppen som fick bägaren att rinna över" jag bröt ihop. Man klarar inte att dölja så många känslor, även om jag brukar göra det. Jag vet inte varför men jag vill väl inte visa mig.. svag? ...eller jag gillar inte att behöva påfresta andra med mina bekymmer på det sättet.